Från konstig idé till färdig bok
Jag hade ingen stor plan på att bli författare.
Det fanns ingen dramatisk barndomsdröm, inget gammalt skrivbord fyllt av hemliga romanmanus och ingen lång litterär bana där jag sakta men säkert arbetade mig fram mot debuten.
Tvärtom.
När idén till Erlandsson – Kommissariens fall dök upp hade jag knappt läst en bok på många år. Jag hade ingen särskild litterär bakgrund och inget tydligt svar på varför jag plötsligt skulle skriva en roman.
Mer än kanske det enklaste och farligaste svaret av alla:
Jag ville se om jag kunde.
En idé som nästan var för dum för att ignorera
Det började egentligen som en utmaning.
Tanken var enkel: kan jag skriva en bok som faktiskt håller ihop? En berättelse som är spännande nog för att någon ska vilja läsa vidare?
Det lät nästan löjligt när jag tänkte på det.
Jag, som inte hade någon aning om hur man byggde en roman, skulle plötsligt skriva en kriminalroman. Med karaktärer, konflikter, tempo, vändningar och allt det där som man som läsare kanske tar för givet, men som författare ganska snabbt inser är ett litet helvete att få ordning på.
Men just det där lockade mig också.
Utmaningen.
Att ge mig in i något jag inte riktigt behärskade och se om det gick att ta sig hela vägen.
Jag visste inte riktigt vad jag gjorde
När jag började skriva hade jag ingen färdig plan.
Jag hade ingen detaljerad synopsis. Inga stora väggar med lappar, pilar och färgkodade tidslinjer. Inget system som en skrivcoach hade applåderat.
Jag började bara.
Scen efter scen. Idé efter idé. Ofta med musik i hörlurarna och en ganska stark känsla av att jag både hade koll och absolut inte hade koll samtidigt.
Det var mycket som växte fram medan jag skrev. Karaktärerna tog form efter hand. Händelser dök upp. Nya spår öppnade sig. Ibland skrev jag något och förstod först senare varför det behövde vara med.
Det låter kanske rörigt.
Det var det också.
Men det var också en del av det som gjorde skrivandet levande för mig.
Sedan kom tvivlet
Efter ett tag kom den där ganska väntade frågan:
Vad håller jag egentligen på med?
Det är en rätt effektiv fråga om man vill förstöra sin egen arbetsro.
För plötsligt började jag se allt som kunde gå fel. Var berättelsen tillräckligt stark? Var karaktärerna trovärdiga? Skulle någon bry sig? Var det här bara ett långt dokument som borde stanna i datorn och aldrig se dagens ljus?
Sådana tankar kom och gick.
Ibland lade jag manuset åt sidan. Ibland länge. Sedan kom jag tillbaka. Fortsatte. Tappade fart igen. Tog upp det igen.
Det var ingen rak väg från idé till bokhylla.
Snarare en ganska krokig sådan.
Envisheten blev viktigare än inspirationen
Det jag lärde mig ganska tidigt var att inspiration inte räcker.
Inspiration är trevligt när den kommer. Den får allt att kännas lättare. Men den är också opålitlig. Den dyker upp när den vill, försvinner när det passar och verkar ha ganska dålig respekt för vanliga människors behov av kontinuitet.
Envishet är inte lika vackert.
Men den är mer användbar.
För mig var det nog envisheten som gjorde att Erlandsson – Kommissariens fall till slut blev färdig. Inte för att jag alltid visste exakt vart jag var på väg, utan för att jag fortsatte komma tillbaka till texten.
Även när jag tvivlade.
Även när det gick långsamt.
Även när jag tänkte att det kanske var lite väl optimistiskt att kalla mig själv författare.
Att läsa sin egen text efter en paus
En märklig sak med att skriva länge på ett manus är att man ibland hinner glömma delar av det.
När jag läste igenom vissa avsnitt efter en paus kunde jag nästan reagera som en vanlig läsare.
Skrev jag verkligen det där?
Ibland var svaret positivt. Ibland mindre positivt.
Men det fanns stunder där jag faktiskt blev överraskad av min egen text. Av scener, formuleringar eller vändningar som jag inte längre hade helt färska i huvudet.
Det var en konstig känsla, men också ganska fin.
För någonstans där började jag förstå att berättelsen hade blivit något mer än bara en idé jag en gång fått för mig att testa.
Den hade blivit ett manus.
Responsen betydde mer än jag trodde
När andra började läsa och ge positiv respons gjorde det stor skillnad.
Inte för att allt plötsligt var perfekt. Det var det inte. Men det gav mig en bekräftelse på att berättelsen faktiskt nådde fram.
En av de reaktioner jag minns handlade om att boken rymde både otäcka scener och en del skratt. Det tyckte jag om, för det var också något jag själv kände med berättelsen.
Erlandsson – Kommissariens fall är mörk på sina håll. Men jag ville inte att den skulle vara helt utan mänsklighet, värme eller absurd humor. Livet fungerar sällan så. Även i mörka berättelser finns det människor som säger fel saker, tänker konstiga tankar och ibland får en att le mitt i eländet.
Och Erlandsson själv?
Jag kan fortfarande inte alltid bestämma mig för om jag gillar honom eller stör mig på honom.
Kanske är det lite av poängen.
Debutromanen blev mer än bara en bok
Erlandsson – Kommissariens fall blev min debutroman.
Men den blev också något annat. Ett bevis för mig själv.
Inte på att allt jag skriver är fantastiskt. Inte på att vägen var enkel. Men på att det faktiskt gick att ta en ganska osannolik idé och jobba med den tills den blev en färdig bok.
Från första raderna till manus.
Från manus till bok.
Från bok till bokhylla.
Det är fortfarande något jag är stolt över.
Kanske börjar det just där
Jag tror inte man måste veta exakt vem man är som författare innan man börjar skriva.
Ibland kanske man får reda på det genom att skriva.
Det var nog så det blev för mig. Jag började inte med en färdig identitet som författare. Jag började med en idé, en utmaning och en ganska stor dos okunskap.
Sedan kom tvivlet.
Sedan kom envisheten.
Och till slut kom boken.
Så om du själv sitter med en idé och tänker att du inte har rätt bakgrund, inte har läst tillräckligt mycket, inte vet hur man gör eller inte är “en sådan person” som skriver böcker, så förstår jag känslan.
Men det går att börja ändå.
Det behöver inte vara perfekt. Det behöver inte ens vara särskilt genomtänkt från start.
Ibland räcker det med en idé som inte släpper taget.
Och att man är dum nog, eller envis nog, att följa den hela vägen.
Jag gillar verkligen att det förekommer allt från otäcka scener till en hel del skratt. Kan än idag inte riktigt bestämma mig för om jag gillar eller inte gillar Erlandsson! Någon form av hatkärlek i guess.
Nadja
